Livet går vidare

Jag är alldeles tom. Det är inte ofta jag inte får fram ord. Jag älskar att samtala på alla sätt och vis, skriva av mig är däremot lättare ibland, för att få ur sig. Nu är jag däremot alldeles tom. Det är så ofattbart. Det gör ont att se bilderna shär i efterhand. Minnas känslan som var på planen. Allt kändes så lugnt, det va vår match. När slutsignalen gick kände jag enorm panik. Hela magen gjorde så fruktansvärt ont. Som man fått ett stenhårt slag i magen och inte kunde andas. Jag är arg, ledsen, besviken. Känner en enorm orättvisa. Det är fan inte rättvist!! Vad händer nu? Vad gör man nu? 
 
Jag har varit med om motgångar tidigare. Mina två knäskador var enorma nederlag och motgångar som tog väldigt väldigt hårt. Tack vare de kan jag tackla situationer lättare. Jag tog hjälp av en idrottpsykolog då. Fick hjälp att tänka rätt, använda mig av verktyg för att tänka annorlunda. Skadorna som höll mig borta från fotbollen i två år är de värsta jag varit med om, men jag lärde mig så enormt mycket. Det finns en mening med allt, jag tror verkligen det och saker och ting kommer lösa sig. Förr eller senare. Ibland kanske man inte vet hur eller när, men man måste tro på det för att det ska gå vägen. 
 
Så länge jag har lusten och kärleken till fotbollen kvar kommer det alltid lösa sig. Det gör mig så lycklig och glad, men kan som idag göra mig så enormt ledsen och besviken. Min passion till fotbollen är enormt stark. Att älska för mycket är det läskigaste man kan göra. Det finns ingenting som kan frambringa samma panik eller ångest. Det finns heller ingenting som kan få mig att må så bra. Känna sådan lycka eller bara känslan av att igenting kan stoppa mig. 
 
Kärlek överhuvudtaget. Att vara kär. Att älska någon. Kärleken är ett mysterium. När man älskar för mycket känns det nästan som hela hjärtat ska vittra sönder. Som om det vore ohälsosamt. Vilket det kanske är. Men det är också vackert och fascinerande. När det kommer till kärlek faller jag ganska platt. På ett härligt sätt. Men det kan också slå tillbaka väldigt hårt, göra väldigt ont. När tårarna aldrig slutar falla. När man gör allt för sin kärlek och sen blir riktigt krossad och inte får något tillbaka. När man offrat allt. Inte bara öppnat upp sitt hjärta, utan gett varenda kroppsdel. Man sjunker på något sätt, lägre än sitt eget värde. Jag förstår det där begreppet idag, “att älska så det gör ont”. Idag gör det ont. I hela kroppen. 
 
Även kärleken till sig själv är enormt viktigt. Jag tror inte att jag skulle orka med detta liv om det inte var för att jag innerst inne vet att jag är jävligt bra. Att jag peppar mig själv varje dag, gång på gång. Om det inte vore för att jag kan ta ett djupt andetag, blunda och veta i hela min kropp att jag gör rätt. Det är inget fel med att kunna älska sig själv, snarare ett måste om man ska lyckas ta sig igenom livets svårigheter. Hur ska man kunna gå vidare från sådant som gör så fruktansvärt ont om man inte tror på den man är. Att man klarar allt. Att man kan lämna saker bakom sig och hela tiden ta ett steg framåt, kanske två och skratta igen. Att man oavsett hur det går eller hur det slutar så kommer man inte att falla sönder.
 
Jag bryter ihop och kommer igen. Idag får jag vara ledsen. Jag behöver det. Imorgon är en ny dag och då jävlar är det nya tag. Saker och ting kommer att lösa sig. Sitter jag och deppar och grubblar alldeles för mycket kommer jag skjuta mig själv i foten. Det är inte bra för någon. Livet går vidare oavsett jag vill eller inte. Trots att jag skulle vilja trycka på paus en stund. Det kommer bli bra och då får man en jävla massa kärlek som bonus. Det är då man minns den där starka känslan, den enorma lyckan som gör en påmind om varför kärleken ändå är hälsosam. Varför den är så vacker och fascinerande. Och varför man vet i hela sin kropp att man gör rätt.
 
Jag vill tacka alla som stöttat mig och oss under hela säsongen. Det har trots allt varit en fantastisk säsong och upplevelse med helt grymma tjejer. Vi är en underbar grupp som jag är stolt att vara en del av. Vi har tagit oss igenom motgångar och medgångar. Herregud, det har inte varit lätt, men vi har varit enormt starka tillsammans. Tyvärr räckte det inte hela vägen, men jag känner ändå stor kärlek till laget, till alla er runt omkring som stöttat och funnits där. Ni som var på matchen i söndags och skapade en fantastisk stämning. Det betyder jättemycket! 
 
Jag har också gjort min första allsvenska säsong sedan jag kom tillbaka från skada. Bara det är ett stort plus och något jag tar med mig från denna säsongen. Nu blickar jag framåt. Jag ser fram emot vad som komma skall. Det är det som är så härligt med livet, man har ingen aning om vad som kommer hända, men jag ser fram emot det med öppna ögon. Det är upp till mig att göra det bästa av det för att livet ska bli så bra som möjligt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Foto: Peter Jonsson, Göran Johansson, Henric Wauge, Anders Henrikson

 
 
 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *