Bryt ihop och kom igen

 
 
 
Ne, här är man inte så jävla kaxig. Livet från the dark side. De finns det också. Livet är inte alltid en dans på rosor, verkligen inte. Idag var en sådan dag när bägaren rann över. När man bara är för jävla trött på att ha ont. Jag hatar att ha ont och känna mig begränsad. KAN JAG BARA FÅ SPELA FOTBOLL!!!!

Vad ska man göra mer än allt man kan men det ändå inte funkar!? Så känns det. Man känner sig så meningslös och värdelös, för att inte tala om maktlös. Kroppen kör sitt eget race på något sätt. Ibland undrar jag vad det finns för mening med allt. Varför känns det som jag nästan hela tiden stöter på motstånd i min fotbollskarriär? Varför kan jag inte bara få göra det jag älskar utan att ha så jävla ont eller åka på skitskador. Ska jag inte hålla på med fotboll? Är det något någon försöker säga mig? Tankar som de kan dyka upp ibland. Jag gör allt jag kan, jag sköter mig, tränar extra och mycket för att stärka kropp och i detta fall foten efter smällen i första matchen. Likaså stärka knäna efter mina två korsbandsskador. Bara en sådan sak, två korsbandsskador efter varandra som resulterade i två år borta från fotbollen. Va fan var meningen med det?! Och nu fotjäveln, en riktigt käftsmäll, i FÖRSTA matchen. Trodde jag skulle vara tillbaka snabbt, men det var värre än vi trodde. Nu kan jag börja träna men har nött så mycket tillslag med foten förra veckan att jag blivit överbelastad och överansträngd på annat ställe. Jag blir arg, jävligt ledsen och besviken. Samtidigt som elitidrotten har en helt fantastisk framsida med lycka, glädje, framgångar och ögonblick man aldrig kommer glömma, så har den en grym och väldigt tuff baksida också. Det finns två sidor av detta fina mynt man aldrig heller vill slänga bort.  

Det har gått dagar nu sedan jag blev skadad som jag bara biter ihop, tar mig igenom rehab, tuffa träningar som inte är fotboll som det är det jag egentligen bara vill spela. Ibland rinner bägaren över. Idag bara orkade jag inte mer. Ibland blir det för mycket och jag är trött på att ha ont. Det tar så mycket energi och det är orättvist. Samtidigt vill jag inte att det ska hända någon annan såklart, eller att det på något sätt är synd om mig. Det är inte det det handlar om. Jag håller mig ofta över ytan, jag lär mig att handskas med motgångar, jag försöker alltid göra det bästa av situationen, accepterar läget och jobbar därifrån. Vissa saker kan man bara inte påverka och då får jag lägga mig platt och samarbeta istället. I slutändan är det bara mig själv jag drabbar. Jag bestämmer mig för att inte gråta, det tar för mycket energi och kraft. Det är så onödigt egentligen, men samtidigt är det ibland det enda man vill göra. Som idag. Bara få släppa ut skiten, ut med ilska och frustration. Jag behöver en kort stund, sen vänder jag på det och blir stärkt över ilskan istället. Tar nya tag och bestämmer mig. 

Jag har varit med om värre. Andra gången jag drog korsbandet exempelvis är en tid jag aldrig glömmer. Jag har samtidigt mycket gott med mig från den tiden. Allt ont har något gott med sig, jag försöker tänka så. Jag har alltid varit väldigt bestämd av mig. Vill jag någonstans ska jag dit. Jag ser alltid möjligheter och har en positiv syn på livet allmänt. Varför vill de då mig ont ibland? Det finns väl en mening med det antar jag. Jag tänker så, det finns en mening med allt och det kommer visa sig förr eller senare. Jag kan bara se tillbaka på vad tidigare stunder, ögonblick och tillfälligheter har gjort att jag är där jag är idag, vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har lärt mig att tänka annorlunda, bättre, smartare.

Ibland kan jag gå tillbaka och läsa inlägg från när jag var korsbandsskadad. För att på något sätt ändå vara tacksam och påminnas om hur jag tänkte då. Jag blir stärkt av det. Motgångar har också bidragit med väldigt mycket positivt, därför blir jag arg på mig själv för att jag tänker de tankar som jag gör ibland, för en kort stund, när motgångar dyker upp. Jag har blivit väldigt bra på att hantera dem dock. Jag får på något sätt räkna med att det dyker upp också med tanke på hur mycket jag satsar. Man måste satsa för att vinna. Jag spelar aldrig högt på det sättet, om vi pratar casino eller att tävla om pengar, men riskerar allt när det kommer till fotbollen, eller överhuvudtaget det jag älskar i livet.

Mycket kan hända alltså som man absolut aldrig skulle tro. Man måste därför lära sig att uppskatta livet. Uppskatta att man mår bra. Vi människor fungerar inte så. Tyvärr. När man är frisk önskar man sig saker hela tiden. Aldrig är vi nöjda. Alltid ska vi ha mer och mer. När man dock hamnar i en situation som är sämre, när man blis sjuk eller när livet förändras av en anledning, då reduceras önskningarna till en enda. Det enda man vill är att bli frisk igen. Det är det jag önskar just nu, att vara hel och inte ha ont. Därför måste man lära sig att uppskatta det när man väl är där igen. Alla kanske inte gör det. Jag har den chansen, igen, och jag ska ta den.

Ligger här i sängen och ska snart sluta mina ögon. Från att ha känt mig som en svag liten fågelunge, känner jag mig stark, känns som ingen kan bräcka mig. Och detta av egentligen mina egna ord, mina tankar, min pepp. Vi måste inse att vi också själva är väldigt starka och har så mycket kraft inifrån som vi i jobbiga stunder verkligen ska ta vara på. På samma sätt som du måste älska dig själv för att kunna älska andra. Det är lika viktigt. Är fylld av tacksamhet och lycka i varenda millimeter i kroppen, över allt jag har. Herregud jag får ändå hålla på med det jag älskar. Jag har fantastiska människor som stöttar och hjälper till vid sidan om, hur lyxigt är inte det. Jag är trots allt hyfsat frisk (hehe) och jag mår bra. Det kunde varit så mycket värre. Skärpning Nella!! Som jag skrev, jag behöver en liten stund för att bryta ihop och komma igen. Jag har inställningen att allt löser sig, förr eller senare kommer det att göra det, därför har jag också lärt mig att inte ta saker och ting på för stort allvar, eller att göra en höna av en fjäder. Jag har lärt mig att uppskatta, jag är tacksam och jag njuter av livet. Jag har fått chansen och jag har tagit mig tillbaka, många gånger. Imorgon är en ny dag att ta sig ann och jag ska banne mig visa att jag inte ger mig. Tack livet för det! 

Ibland är det så skönt att skriva av sig. Ursäkta mitt språk i vissa avseenden, men ni förstår kanske. Alla är vi människor. Nu har jag babblat klart för idag… Natti natti!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *