RÖTT KORT - you're out!

 
Kvarnsveden - Djurgården
2-2



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Igår hände något som jag aldrig tidigare varit med om. Jag fick rött kort. RÖTT KORT!! Jag blev avvisad från planen. Jag gick med tungt huvud och förvånande blick ut mot avbytarbåset. Som en ledsen hund med svansen mellan benen. Där fick jag inte stanna. Jag har aldrig fått rött kort tidigare så jag vet inte hur man gör. Jag fick gå direkt till omklädningsrummet. Tunga steg. Besvikelse. Ilska. Tårar. Riktigt riktigt tungt och en väldigt jobbig känsla. Jag skämdes något oerhört. Kände mig sämst. Kändes som jag svikit hela laget. Detta är något jag aldrig tidigare varit med om under hela min fotbollskarriär. Konstigt för vissa kanske. I vissa fall är det kanske till och med väldigt vanligt. För mig var det en första gång. Något helt nytt för det mentala psyket att jobba med. Ja herregud. Det är inte så att man har fått verktyg i att hantera det direkt. Det hade varit väldigt tacksamt i den stunden, när en våg av känslor, väldigt mycket negativa, bara sköljer över en. De slutar inte heller. Kände mig så liten. Ville bara springa därifrån och sjunka genom jorden. Kände mig samtidigt så jävla orättvist behandlad och bedömd. Det var inte rätt. Jag vet när jag gör fel och inte. Detta var inte fel. Jag vet det. Jag vill ju spela. Jag hatar att inte få spela boll. Jag hatar att jag också nu missar derbyt på hemmaplan nästa vecka. Jag vill inte missa den. Jag vill inte missa NÅGON match. FAN OCKSÅ!!!

Jag kände mig också så jävla pigg i kroppen igår. Som att jag kunde springa i evigheter. Jag älskar den känslan. Det är så häftigt när man känner sig oövervinnelig. Det tog snabbt stopp igår. Att sedan sitta i en buss hem i flera timmar var det sista jag ville göra. Jag skulle hellre gå hem om jag fick bestämma. Hade så dåligt samvete gentemot laget. Det var verkligen inte meningen. Jag vill inte förstöra. Jag vill hjälpa. Samidigt är det kanske det bästa att göra ändå, att sitta där i bussen. Hantera känslorna, inte rymma ifrån dem. Jag har väldigt höga krav på mig själv. Jag vill vara bäst, jag vill prestera. Jag vill vinna, tillsammans med mitt lag. Jag vill bidra till att vi vinner, inte tvärtom. Som tur var fick vi med oss en poäng. Tack gode gud för det, annars hade det varit ännu jobbigare. Fan va de kämpade på bra. De tog till och med ledningen efter utvisningen. Vilken lagmoral, vilken prestation. Är så stolt att få tillhöra det. Även fast jag fick se slutet från sidan igår. 

Hur har jag sovit inatt? I princip ingenting. Kändes helt omöjligt. Försökte tänka på annat. Samtidigt som jag tänkte till mig själv ”Ne Nella, rym inte, ta tag i dina tankar och känslor nu direkt och bearbeta”. Jag grät mig själv till sömns. Inte nog med att komma hem till en tom lägenhet som man haft inbrott i och fortfarande har problem att vara själv i, kom jag hem med detta i bagaget. Jag är sedan inbrottet fortfarande rädd och har svårt att sova ensam hemma. Nästan så att jag väldigt aktivt försöker undvika det och åker hem till mamma eller vänner om Eppo är iväg. Men, det blir bättre med tiden, även detta. Återigen påminns jag om det. Jag vet att jag inte kommer vara rädd för alltid, om inte annat kommer jag aldrig tillåta mig själv det. Eppo är just nu iväg och jobbar utomlands i flera veckor. Bara en sådan sak, fan vad jag saknar honom. Ville bara krypa ner i hans famn igår, behövde verkligen det. Kände mig så otroligt ensam och övergiven. Jag bröt ihop ordentligt. Det blev bara för mycket av allt. Typ som att hela världen var emot mig. Som att jag stod i mitten av en stor ring och alla bara stod och pekade på mig. Starka ljusstrålar i ansiktet för att på något sätt bevisa än mer vilken besvikelse jag är och vad jag gjort. Jag låg och ältade och ältade. Jag gör oftast det efter matcher oavsett. Situationer på plan spelas upp om och om igen. Jag har blivit bättre på att släppa och gå vidare. Försöka se det en gång och gå vidare, jag kan inte längre påverka det. Jag somnade lite, vaknade igen med ångest och blev påmind. Jag vet att det för vissa under sin karriär kanske ingår i sporten. Ibland händer det. Idrotten har sina baksidor och framsidor, jag vet det. Detta var bara en rejäl käftsmäll… 

Jag vet inte varför jag känner så starkt för detta. För andra kanske ett rött kort är vardagsmat, vad vet jag. Det beror nog mycket på att jag vill så mycket. Att jag kämpar så hårt och försöker alltid göra så gott jag kan. Jag sätter press på mig själv, jag vet det. Jag hatar att misslyckas. Jag hatar att känna mig sämst. Jag kände verkligen så igår. Det sista jag vill är också att göra andra illa vilket det kändes som jag gjorde igår. Fy faaaaan för den känslan. Det gjorde så ont och jag ville bara be alla om ursäkt, även fast jag inte tyckte jag gjort något fel. Att känna sig maktlös är något av de värsta som finns. Jag hatar det. Men, det viktiga är sedan hur man hanterar det och går vidare. Jag kan ändå på något sätt styra mina tankar, jag har blivit bättre på det. Jag är så otroligt tacksam för att jag varit med om ännu värre motgångar tidigare och tagit hjälp på vägen för att ha verktyg att hantera dem med. Jag har blivit väldigt stark av det och växt som människa på vägen. Man kommer stöta på väldigt många motgångar i livet, men de blir till nyttiga lärdomar och erfarenheter senare. Så även detta. Idag är en ny dag, livet går vidare. Jag kan påverka det som är framför mig och vad som komma skall. Kan inte gräva en för djup grop och gräma mig över det för länge, det drabbar bara mig själv och jag mår dåligt av det. Det är dock alltid som värst när man ska sova tycker jag. Då tänker man som mest och det är ibland svårt att få stopp på det. Men då brukar jag säga högt till mig själv - NEJ! STOPP!! SKÄRP DIG!!

 

Hur känner jag idag då? Som att jag ville straffa mig själv, typ köra skiten ur min kropp. Påminna mig om att det inte ska hända igen. Därför tog jag mig ut på en tuff löptur för att rensa tankar och springa bort skiten. Ta mig upp på hästen igen och galoppera vidare. Bli starkare. Lite motvind gör att man får jobba hårdare helt enkelt. Som idag. Vilket samtidigt var skönt. Jag tycker om att tänja mina gränser. Inte skada mig själv, men liksom bevisa för mig själv att jag är jävligt stark och klarar allt. Utmana mig själv. Det ska göra lite ont. Det ger mig styrka och energi. Det kanske låter helt skevt. Det är lite som den känslan när man springer ute i spöregn. Det är så häftigt tycker jag. Som att man är oövervinnelig och inget kan rubba en. Det är också i motvind som drakar lyfter. Glöm aldrig det!

Jag vet att jag gör en höna av en fjäder. Kanske en hel hönsgård. Som sagt, detta tillhör sporten. Hade någon annan fått rött kort hade jag inte brytt mig direkt. Jag hade sett till att vi på plan gjorde det bästa av situationen. Precis som mitt lag gjorde. Jag har bara mig själv att skylla för detta och att jag gör en så stor grej av det. Detta är också annat i grunden såklart. Att jag reagerar som jag gör. Det är något jag jobbar på. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör och tror att jag ska vara helt felfri jämt. Hela tiden prestera på absoluta topp och inte göra misstag. Gör jag nio passningar bra och en fel är det den jag slog fel som jag tänker på. Varför är det så!? Jag måste lära mig att vara nöjd. Jag har blivit väldigt mycket bättre på att tänka om och tänka "rätt". Man är då aldrig fullärd. Min värsta fiende är jag själv. Därför måste jag vara snäll mot mig själv.

Är man med i leken får man leken tåla. Jag tål den och jag går vidare. Det som har hänt har hänt, nu kan jag bara påverka det som är framför mig. Njuta av det. Jag sprang med solen i ansiktet idag exempelvis. Det kunde varit mycket värre än så! 

 
 
 

 
Fick en stämpling på fingret i duellen. Svullet som en prinskorv. Inget brutet dock, tack för det!
 
#WARONCANCER
Har ni sett detta förresten?
Min finaste underbaraste gudmor gick bort i cancer nyligen. Det är helt ofattbart. Jag har fortfarande inte förstått det och vill inte förstå att det har hänt. Det känns så overkligt. Det gick alldeles för snabbt. Det finns verkligen ingen som hon. Så otroligt unik. En fantastisk människa på alla sätt. Det finns verkligen inga ord tillräckliga för att beskriva henne. Jag är otroligt tacksam att hon varit en del av mitt liv. Hon har lärt mig enormt mycket jag har med mig i livet. Jag bär detta armband för att hedra henne. Jag vill också bidra för att stoppa den här jävla skiten. Klicka här för att läsa mer <3
 


 
 
 
1 kommentar »
Mayorwest

Jobbig känsla!
Nu är det ju överstökat med det första röda ialafall! 🎈
Kämpa DIF!! 💛💗💙