Peptalk och tips på intervaller!

Hej på er!
Tänkte jag skulle passa på att tipsa om ett riktigt jobbigt (sådär så det svider i benen) intervallpass såhär inför helgen när ni får lite tid över och känner att ni vill rasta benen lite ;)
 
För mig personligen och till fotbollsplanen funkar detta passet jättebra. Det var första gången jag gjorde det och jag hatar det redan, haha. Ändå vill och kommer jag att göra om det igen, jag bara måste. Det var så pass bra och det känns verkligen att benen och hjärta får jobba ordentligt. 
 
Det är en härlig känsla när man tar sig igenom saker man verkligen hatar att göra. När man tänker under tiden varför man håller på att plåga sig såhär. Varför man inte bara lägger sig ner vid poolen och solar istället och njuter av livet. Nja, det är väl detta som skiljer agnarna från vetet, eller vad säger man!? Eller de som lyckas och de som inte gör det. Om inte annat får man väl hoppas att det är så, att det ska ge resultat och lite vind i seglen. Jag tror det! Om inte annat är det ÄNNU skönare att lägga sig vid och i poolen efter passet och känna sig stolt över sin prestation. 
 
Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt när jag ska ta mig igenom jobbiga saker. Sådant som kanske är psykiskt och fysiskt påfrestande, sådant som jag vet kommer göra ont i kroppen eller som man helst bara vill stå över. Men varför egentligen? Vad är 40 min av ditt liv? Vad är några intervaller egentligen av en dag? Vad är 15 minuter av ditt liv som ett yoyo-test kan ta ungefär? Handlar det om att man är rädd att misslyckas och göra dåligt ifrån sig? Handlar det om att du kanske är sämre än andra och skäms? 
 
Jag tycker vi människor anmält är väldigt dåliga på att skylla ifrån oss, hitta anledningar till att slippa, eller att jämföra oss alltför mycket med andra. Det är DIG SJÄLV du ska tävla med. Det är DIG SJÄLV du ska vara bättre än. DU är också din största fiende. DU blir också större fiende MOT DIG SJÄLV ju mer du trycker ner dig själv och matar din hjärna med hur dålig du är. Varför!? Varför inte ge den styrka, massa energi och pepp som gör att du kan lättare ta dig igenom saker istället. Det är så mycket lättare då. 
 
När jag skadade mitt korsband för andra gången inom loppet av några månader trodde jag livet i princip var över. Jag såg ingen mening med att leva och jag hade inte lust med någonting. Allt kändes meningslöst. Jag kände mig misslyckad och inte värd någonting. Det låter kanske väldigt overkill, men det var verkligen så det kändes. Det var hemskt. Som att den stabila mark och grund man står på bara rycks undan fötterna och man inte vet vart man ska ta vägen. Därför tog jag hjälp. Jag behövde det för jag kände direkt att jag aldrig skulle kunna ta mig igenom detta själv. Jag började prata med en idrottspsykolog som gav mig väldigt många verktyg till att tänka annorlunda och bättre för att lyckas. Jag är så otroligt tacksam för det och den tunga perioden har gett mig så otroligt mycket positivt ändå. Jag har pratat om det tidigare, med något ont kommer alltid något gott. Därför finns det en mening med allt som händer. 
 
Med detta har jag också lärt mig att tänka annorlunda vad gäller att prestera i samand med allt egentligen. Att jag ska sluta jämföra mig med andra alltför mycket och att jag inte ska ta så hårt på saker och ting. Inte så det gör mig illa. I långa loppet kommer jag inte att må bra av det. Jag vet det sedan tidigare, det är inte värt det. Livet går vidare oavsett och då får man lära sig att handskas med det bara. Jag har blivit bättre på att tänka långsiktigt och inte stressa upp mig. Jag har alltid haft vääääldigt höga krav på mig själv och har det fortfarande. Däremot har jag lärt mig att tänka smart och blivit klokare för att göra det som är bäst för mig utan att påverkas av andra. Det är klart att man kan göra det i vissa situationer för att pusha sig själv lite extra. Jag gör det själv. Klart man vill vara bäst, det är en fantastisk känsla! Är det någon som är bättre än en själv vill man såklart också bli så bra, man ska ha mål och målbilder, det är bra, men man får inte glömma att se till sin egen prestation och sina förutsättningar och glädjas utav det man faktiskt åstadkommer. Man kan inspireras - absolut, man kan trigga sig själv av det - absolut, man kan gå utanför sin comfort zone på grund av det - absolut. MEN, det är så lätt att man glömmer sig själv på vägen och varför man faktiskt håller på med det man gör. Man glömmer grunden till varför man började från första början. För vem gör du det egentligen? Det är DITT liv, ingen annans! 
 
Det är tufft att sänka sina krav, jösses vad det är tufft. Men ibland måste man för att må bra och i långa loppet bli ÄNNU BÄTTRE. En sak i taget. Jag tar hellre små snabba steg framåt, än två fram och ett bak hela tiden. Det kommer gå så mycket saktare då. Lite så försöker jag tänka när jag ska göra något jag tycker är jobbigt. Jag glömmer morgondagen, jag tänker inte på det som var igår, jag tänker inte på det jag ska göra sen. Jag tänker på det som är här och nu. Nästa intervall. Nästa 15, 30, 45 sekunder eller vad det nu än handlar om. När man bryter ner det på det sättet är det inte så lång tid egentligen. Hur svårt kan det vara liksom!? Egentligen. Hur svårt ska det vara att springa i en minut? Det ska jag väl kunna klara av... 
 
Det var just detta vi gjorde. Oj vad jag svävade iväg när jag skrev nu känner jag, haha. Det var ju intervallerna jag skulle berätta om. Jag har en tendens att göra det märker jag. Det är väl bara att jag vill dela med mig av mina erfarenheter och hoppas jag kanske kan hjälpa någon av er på vägen. Hur som helst, vi skulle försöka hålla oss under 65 sekunder på varje intervall. Såhär gör ni;
➖ Mät upp 50 m 
➖ Spring 6 vändor på max 65sek
➖ Vila 2 min
➖ Upprepa detta 4 gånger
➖ Vila 5 min
➖ Kör 3 gånger
➖ Sammanlagt alltså 12 intervaller med 6 vändor i varje intervall (300m)

Hängde ni med? Ett tips är att inte springa i strålande solsken, jösses vad varmt det var och en aning plågsamt som ni kanske ser på bilderna. Men hörrni, känslan efteråt är fantastisk!! Glöm aldrig det, se målet, se ljuset, bryt ner det du har framför dig och ta en sak i taget. Det kommer gå galant, jag lovar dig! Och gör det inte det denna gånger kommer det gå bättre nästa gång. Ge inte upp bara, fortsätt kämpa, så kommer du lyckas så småningom! <3
 
Pappsen var tidtagare. Cyklade ner till oss med en öl i handen, lagom peppigt, haha!
  
 
Här är ett exempel. Som ni ser låg lillebror långt före mig på intervallerna. Jag hade inte en chans, men för det gav jag inte upp. Jag fokuserade på mig själv och tänkte att jag ska hålla min tid. Jag blev ändå peppad av honom. Första steget är att göra det, nästa steg är att försöka slå honom. Kan han kan jag. En sak i taget...
 
 
 
 
 Ett tips är också att springa med andra. Det är lättare att pusha varandra och inte tappa fart.
Det är så mycket roligare också! Jag är glad att jag hade dessa krigare vid min sida <3
 
Hoppas ni inte blev alltför skrämda av detta, haha. Testa vettja, why not. Lycka till! 
 
 
 
 
0 kommentarer »

Livet går vidare!

 VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!!

Här ligger jag i sängen långt långt borta från hemma, det som för en vecka sedan kändes som en trygg plats och dit jag kunde längta efter, bara för att få va. Få stänga in sig från allt runt omkring och känna lugnet om jag så ville, där ingen kunde störa. ”Home is where your heart is”, exakt den känslan. Där mår kroppen bra. Tills för exakt en vecka sedan, då hände det som man aldrig trodde skulle hända. Tanken har typ aldrig ens funnits att det är möjligt. Såklart jag är medveten om att det har hänt andra och det kan likväl hända mig, men det kändes så osannolikt på något sätt, jag skulle liksom aldrig vänta mig det. Kanske också därför jag fick en jättechock när jag möttes av vetskapen om att någon varit hemma i vårt hem ovälkommen. 

Jag hade spelat match och kom hem ganska sent eftersom vi åkte till en pizzeria och käkade efter matchen. Vi förlorade så stämningen var väl inte på topp direkt. Tråkigt att avsluta vårsäsongen på det sättet och gå på semester med en förlust det sista man gör. Nåväl, semestern låg runt hörnet, bara en träning kvar och grillning med laget vilket såklart skulle bli supermysigt. Efter det två veckors välbehövlig semester. Yes yes yes, som jag sett fram emot det. Väl upp i trappuppgången smsade jag Eppo att jag var hemma då hann befann sig i Paris och att han kunde ringa när han ville då jag förmodligen skulle vara vaken ett tag. Det är alltid så efter kvällsmatch, det brukar ta lång tid att varva ner och kunna somna, så jag hade förberett mig på att ha en sen kväll för mig själv (vilket jag ibland verkligen kan uppskatta) och se matchen på datorn. Hade köpt med mig favoritgodiset hem och såg fram emot att bara få vara själv och krypa ner i soffan och mysa. Smälta förlusten, kolla matchen och gå vidare. Jag kan ibland verkligen tycka om att vara vaken på natten, när allt annat är helt tyst, när staden på något sätt sover. Då kan jag också bli som mest produktiv, men också som mest lugn. Ingen stress med att vara tillgänglig och ha någon tid att passa, tvärtom känns det nästan som att tiden står stilla. Jag älskar den känslan!

Detta kom snabbt att förändras. Jag gick fram till dörren och skulle vrida runt nyckeln när jag bara märkte hur nyckeln åkte runt, hur det inte gick att öppna låset. Jag märkte att det hängde löst. Jag började snabbt drabbas av lite smått panik. Jag inser att jag i utsatta situationer blir väldigt rädd. Jag kan verkligen bli rädd för människor. Jag vet inte varför, men det är som att jag på något sätt innerst inne inte litar på att människan i grund och botten vill väl. Jag tycker man blir påmind om det så ofta nuförtiden. Kanske än mer i en storstad. Det är mer ”jaget före laget” än tvärtom, som jag själv väljer att leva. Tyvärr. Det händer också så mycket skit runt om i världen hela tiden. Det känns lite som att man är på sin vakt. Jag vet att det låter tragiskt, men det är sant. Tyvärr.

Jag ringde i panik till Eppo direkt. Han svarade inte, såklart. Han var på middag. Jag messade att vi antagligen haft inbrott. Med många utropstecken!!!!! Jag vågade inte gå in. Usch vad det gjorde ont i hela kroppen. Jag började skaka. Vad skulle jag vänta mig? Tänk om det var någon där inne? Vad gör jag om jag stöter på någon? Jag är så rädd att någon skulle göra mig illa. Jag vill inte hamna i en situation där jag ska behöva försvara mig. Jag vet inte hur man gör och jag vill inte göra någon illa. Det är en av mina värsta mardrömmar. Jag vill liksom inte skada någon. Jag vet inte varför jag känner så, det bara är så. Jag kommer ihåg när jag var liten och bråkade med min lillebror. När han började slåss, ni vet som syskon gör, bara lät jag honom slå och vara elak tills mamma kom och bröt in mellan oss. (Lillebror jag älskar dig mest av allt såklart!!) Jag kan liksom inte med att slå tillbaka för jag kan inte hantera konsekvenserna. Jag hatar att se folk ledsna, jag blir rädd när jag ser folk arga. Jag har sådan respekt för det och tycker inte om att vara en del av det, inte alls. Varför kan man inte bara vara snälla mot varandra och behandla varandra med kärlek och omtanke!? Tänk vad mycket bättre världen skulle vara och vad mycket bättre alla skulle må. Tänk om man kunde utgå från att alla ville väl och att det faktiskt var så, att man kunde lite på varandra. Jag tycker inte vi ska behöva gå runt och vara rädda, eller som jag känner ibland själv inte kunna lita på andra personer. Det är hemskt att det är så tycker jag, jag vill kunna tro gott om människor. Jag försöker alltid behandla andra som jag själv vill bli behandlad, jag försöker ge av mig själv för att andra ska må bra och jag hoppas att andra människor känner likadant. Jag vill så gärna att det ska vara så. 

Tyvärr blir jag påmind allt för ofta att så inte är fallet. Jag har också blivit bättre på att bestämma själv och ta egna beslut om vilka jag vill dela min tid och mitt liv med. Vilka som är värda min tid. Vilka som jag vill ge all min kärlek till och som jag bryr mig om, och som också ger detsamma tillbaka. Jag är så tacksam att jag har sådana människor i mitt liv. Men, det som hände för en vecka sedan gav mig ytterligare en påminnelse om att den typen av människor är väldigt unikt att hitta. Att det finns väldigt många människor som är det totalt motsatta. Att det jag önskar och drömmer om existerar endast i någon slags fantasivärld. Det finns människor som hänsynslöst kan förstöra en annan människas liv. Utan att bry sig. Som kan bryta sig in och ta allt av värde hos en annan människa. Ta något som inte tillhör en själv. Man har fan inte rätt till det. Det är inte rätt någonstans. Det är så jävla fel och så jävla förnedrande. Det är som att de som gjort detta inte har några som helst känslor i kroppen. Det är sjukt. Det är läskigt. Det är ofattbart och det skrämmer mig väldigt mycket. I ett större sammanhang är detta ingenting, jag vet det. Ett inbrott liksom, hallå!! Mycket värre saker pågår daligen och om man jämför är detta som en piss i Missisippi. Det är egentligen ingenting. Ändå är det för mig en stor sak. Det känns som att jag på något sätt blivit våldtagen. Jag vill inte att någon ska behöva känna den känslan eller vara med om detta. Däremot tror jag aldrig de som utövar brottet kommer att förstå, någonsin, vad det är de gör med andra. Hur de förstör andra människors liv. Så snabbt. Jag vill tro att om de visste skulle de aldrig göra det. Vem vill se en människa fara så illa? Det vill man inte. Eller...? Som att världen bara är gjord av lego eller något som de kan leka med hur de vill. Leksaker har också känslor, det har vi sett i Toy Story. Kommer ni ihåg den filmen? Tänk om det är så att leksaker kan prata på riktigt, men som vi inte vet, tänk om. Därför ska man inte vara elak, man ska vara snäll och behandla andra med respekt och omtanke. Vem är det som säger att någon är värd mer än någon annan? Ingen har rätt till det, INGEN!! Och jag är trött på att människor tror det!! 

Jag ringde Eppo igen och han svarade. Han undrade vad som hade hänt. Jag vred och vred på nyckeln som bara gick runt runt. Jag kände hur jag började hyperventilera och skaka ännu mer. Hur rädd jag var och frös i hela kroppen. Jag öppnade dörren med Eppo i andra sidan luren i ett helt annat land långt borta. Fan vad jag inte ville vara själv just nu. Varför skulle han vara borta just nu!? Kanske exakt också därför vi haft inbrott. Det kändes som att tjuvarna hade stenkoll på oss. Med den tanken var det än mer obehagligt. Är det något vi känner!? Är det någon som haft koll på oss en längre tid!? Jag gick in och möttes av att det låg grejer i hallen, skor och väskor var borta de första jag kunde se. Allt på vår byrå i hallen var borta. Jag fick mer panik, jag var så jävla rädd. Jag tände i hallen. Gick sakta sakta framåt och hade som sagt ingen aning om vad som väntade mig. Usch vilken jävla mardröm. En mardröm som helt plötsligt var verklighet. Jag ville bara vakna och komma tillbaka till en verklighet där allt var som vanligt. Jag kom in mot sovrummet och möttes av ett kaos. Alla lådor var utdragna från våra byråer och det de inte hade tagit låg kastat på sängen eller på golvet. Nu fick jag som ett knivhugg i magen, eller i hjärtat, eller i typ halsen. Som att man inte kunde andas liksom. Det var så jävla obehagligt att se allt kaos och känna att främmande människor varit inne i mitt hem när jag inte varit där. Att de har tagit i mina saker. Att de har tagit mina saker. De har tagit allt av värde. ALLT! Datorer, kameror, smycken, solglasögon, skor, alla handväskor, Ipads – you name it. Helt sjukt hur man där och då känner sig helt tom och bara väldigt väldigt ledsen. Inte arg, bara jävligt ledsen, besviken och rädd. Våldtagen på sitt eget hem… 

Jag ringde direkt till polisen som försökte lugna mer mig. Hon hörde att jag var i chock. Det kändes skönt att prata med polisen. Jag gjorde direkt anmälan och hon berättade att tekniker skulle komma dit dagen därpå så jag skulle helst inte röra något. JAG VILLE INTE RÖRA NÅGOT! Det som har känts som min trygghet och mitt hem kändes precis tvärtom. Jag kände mig vilsen i mitt egna hem. Jag kände mig otrygg och ville bara därifrån. Det kändes på något sätt som ett spökhus. Min telefon ringde i ett. Så jävla typiskt att Eppo inte var hemma, mamma var också iväg. Jag fick till slut tag på John som kunde hämta mig så jag kunde sova där. Jag ville inte vara kvar hemma. Jag kände mig helt förstörd och i chock. Jag förstod inte riktigt att detta verkligen hade hänt. Det kändes så overkligt. Jag kan inte förstå att människor kan göra såhär. Att man kan skada andra människor på det sättet. Ta allt de äger och bara gå vidare som ingenting.

Det är väldigt mycket minnen som försvann med stölden, det gör mest ont av allt. Det andra går att ersätta. Saker går att ersätta och jag inser mer och mer att det bara är saker. Faktiskt. Ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om det. Däremot smycken jag har ärvt och som har en historia, speciellt efter människor som inte längre lever, det gör ont. Det går inte att ersätta. Jag inser också att jag har svårt att bli arg. Jag blir väldigt sällan arg. Det är värre att vara besviken tycker jag. Det värsta som fanns kommer jag ihåg när jag var yngre och växte upp var att göra mina föräldrar besvikna. Usch. Det ordet svider inom mig. Det sticker i hjärtat. Att göra någon besviken är det värsta som finns. Det är som att man haft ett förtroende som man bara bryter. Det är så mycket värre tycker jag. Därför är jag inte arg, jag är besviken. Jättebesviken och ledsen över att människor kan göra såhär. Återigen blir jag påmind om hur egoistiska, hjärtlösa och respektlösa människor kan vara och det gör mig så ledsen. Det får mig att tappa tro och hopp…

Jag vaknar upp dagen efter med väldigt lite sömn i bagaget. Det kändes som att min kropp blivit överkörd av 10 väldigt långa tåg. Jag kände mig överkörd och mörbultad. Väldigt väldigt trött. Som att kroppen inte riktigt fungerar. Jag blev väckt av ett samtal av polisen som skulle komma förbi hemma och gå igenom allt. Jag tog mig hemåt. Var tvungen att ta tag i alla viktiga samtal. Försäkring, låssmed, hyresvärd osv…. Jag var så trött. Så utmattad. Som att kroppen lagt av. Fortfarande på högspänn dock. Varenda litet ljud utifrån eller i trappuppgången fick mig att rycka till. Som att jag väntade på att någon skulle komma tillbaka. Det tog på mina krafter att sitta på helspänn. Jag kände det. Väntade på att Eppo skulle komma hem som ändrat om sitt flyg. Väntade på att låssmeden skulle komma så jag med större säkerhet kunde låsa in mig. Däremot var kaoset kvar i lägenheten. Jag ville inte röra det förrän Eppo var hemma och jag kunde känna någon trygghet igen. Denna väntan, ovissheten och tröttheten. Plötsligt kändes det som att man bara gav upp för en stund. Som att man svävade iväg från sin egna kropp och jag inte längre hade kontroll över den. Som att jag inte brydde mig ett skit. INTE ETT SKIT!! Då skulle nått mer kunna hända och jag skulle inte ha orken att bry mig. Jättekonstig och obehaglig känsla. 

Ibland kan jag vara så jävla envis och ska klara allt själv. Jag har gått igenom många motgångar i mitt liv och insett att man kan ta sig igenom det. Med egen vilja klarar man väldigt mycket mer än vad man tror. Jag har också lärt mig med åren att det löser sig och att livet går vidare. Det är helt upp till mig själv och jag tänker fan inte låta någon annan bestämma över mig och förstöra det som är mitt. Man ska absolut vara ledsen och få smälta det som hänt, men ju längre tid som går, desto svagare blir jag själv. Jag gräver min egna grop bara djupare och djupare. Det är också jag som ska ta mig upp ur den sen, ingen annan. Därför måste man försöka se till att den inte blir alltför djup. Det gäller på något sätt att acceptera det som hänt, hantera det och ta sig vidare därifrån. Chocken började lägga sig och jag började inse vad som hänt. Jag grät en skvätt då och då, jag vet egentligen inte varför. Det bara kom. Som att jag bara var ledsen och började gråta. Sviken på något sätt. Utmattningsgråt typ, eller tröttgråt, eller besvikelsegråt. Kalla det vad du vill, ibland behöver man bara gråta och få tycka synd om sig själv…  

När Eppo kom hem bröt jag ihop igen. Äntligen var han hemma! Jag skakade när jag fick möta honom i hans famn. Vilken underbar känsla. Det var så skönt att inte känna sig ensam. Att vi ändå kan ta oss igenom detta tillsammans. Han hade också förlorat väldigt mycket saker. Jag blev nästan mer ledsen när jag såg att han blev ledsen över sina saker. Då önskade jag bara att jag kunde göra något så han kunde få sina saker tillbaka. Det är inte rättvist. Jag grät mer av känslan av att inte förstå och att någon har inkräktat på mitt liv på det här sättet. Lämnat ett stort avtryck och gjort oss illa. Vem gör så!? Och vem fan kan leva med det!?

Men, precis som jag skrev ovan. Livet går vidare och man får lära sig att leva med det. Det som har hänt det har hänt, nu kan jag påverka det som är framför mig. På ett sätt känner jag mig lite fri plötsligt, det känns lite som att få börja om. Ut med det gamla, in med det nya. Det är väldigt skönt och det kom väldigt passande att få åka iväg på semester. Innan semestern fick vi också besök och bästis hälsade på. Det gjorde väldigt mycket. Det gör så otroligt mycket att omringas av människor som får en att må bra, som får en att skratta och se ljust på livet. Det gjorde att hemmet fick liv igen. Jag fick på något sätt snabbt glömma och gå vidare. Än mer uppskatta de fina och bra människorna i mitt liv, att de faktiskt finns och är på riktigt. Det ger hopp igen. Jag uppskattar verkligen människor som stimulerar mig och mitt liv, som utmanar mig och får mig att tänka på en annan nivå. Det får mig att vilja utvecklas och ta nästa steg, de får mig att uppskatta livet. Det får mig att se fram emot morgondagen!

SEMESTER. Mmmm, de orden smakar gott i munnen. Precis vad jag behöver nu. Komma bort och få stänga av. Jag älskar det. Sommaren är framför oss. När solen tittar fram och skiner som starkast blir alla problem och bekymmer som bortblåsta. Mitt leende skiner ikapp med solens strålar. Helt underbart! Smultron. Havsbad. Fräknar. Myggbett. Jordgubbar. Sandaler. Familj. Cykelturer. Grilla. Vänner. Båtliv. Kärlek. Skratt. Stordstadspuls. Nattliv. Sovmorgnar. Uppleva, se, utvecklas, inspireras… Jag älskar sommaren och allt den står för! Oavsett om man helst ligger på stranden eller upptäcker nattlivet i någon storstad har jag en bild av den perfekta sommaren; lång och fylld av möjligheter, som barndomens evighetslånga sommarlov. En känsla av att känna sig riktigt hög på livet kryper sig fram med alla tankars boost. Jag befinner mig på andra sidan jorden och kan här verkligen stanna upp och njuta. Inse vad jag har i livet och glädjas av det. Jag är väldigt tacksam för det! 

 


 
 



Totalt hittade polisen och teknikerna tre(!!!) olika fotspår i lägenheten. TRE!! 
Jag tycker att det är jätteobehagligt att veta att de varit flera stycken hemma och röjt runt.
Att de också gått runt då man kunde hitta fotspår i hela lägenheten.
Förmodligen kommer fallet läggas ner och livet kommer att gå vidare som att ingenting har hänt.
De kommer komma undan, såklart. De är antagligen proffs och räknar med det.
FAN OCKSÅ!!
Att man bara kan göra såhär utan att få ta konsekvenserna. Det är förjävligt! 


Som tur var kom bästis på besök och fick mig på andra tankar. Hon får mig alltid att skratta och må bra <3
 
Och världens bästa kille <3 Som får mig att se fram emot morgondagen med förväntansfulla ögon.
Om det är något jag har haft tur i iaf så är det kärlek. 
På tal om mardröm så är detta en dröm och kärleksbubbla jag aldrig vill vakna upp ur. 
Jag nyper mig i armen flera gånger för att förstå att det är sant.
Att jag träffat en så fantastisk människa. Att jag har träffat den jag vill leva resten av mitt liv med. 
Det är så sjukt häftigt och obeskrivligt och något jag verkligen unnar er alla!
 
 Så, jag försöker vända detta till något positivt och avsluta på ett bra sätt. Blicka framåt och ta mig vidare. 
 
Detta blev väääääldigt långt och jag vet egentligen inte hur jag ska avsluta det eller vad jag vill få ut av det. Mest bara att det är skönt att få det ur sig överhuvudtaget. Varför jag visar bilder?! Jag har faktiskt ingen aning. Kanske för att visa hur något väldigt tragiskt och overkligt kan skifta till något glatt och fint. Kanske var det DU som läser detta som varit inne i min lägenhet och inser nu vad du faktiskt har ställt till med och att du slutar med det du håller på med. Förmodligen gör du inte det, vilket är tragiskt. Jag tycker synd om dig. Det är för mig ofattbart hur du kan se dig själv i spegeln innan du går och lägger dig. Hur du kan leva med det du gör. Du gör andra människor väldigt väldigt illa och förhoppningsvis är det du som i slutändan mår som sämst. Att det slår tillbaka. Jag hoppas det. 
 
Nu har jag fått vara med om detta. JA, det var något av det värsta jag varit med om. MEN, jag lever och mår ändå bra. Jag har gått vidare. Livet gör ju det vare sig man vill eller inte. Det finns en mening med allt, jag tror verkligen det. Även om man inte förstår det direkt kommer allt som händer leda till något annat. Förhoppningsvis något bättre och då är man en erfarenhet rikare. Erfaranheter formar oss. Man ska aldrig glömma att det bästa och största projektet du någonsin kommer jobba med i ditt liv är dig själv. Det är den bästa gåvan du kan få. Ta vara på den! <3
 
 
 
 
0 kommentarer »
Nästa sida